somethingtobelievein

Samtal med mamma, pappa skolsyster och kuratorn.

Jag ska försöka skriva det här så man förstår.. okej.

Min pappa berättade på mötet att han hade ringt till den ätstörningsklinik som vi skickat in papper till och dom hade sagt att det inte ens är säkett att jag får en plats överhuvudtaget. Glad tjej? Svar ja.

Men! Medans vi väntar på besked så ska jag tydligen få ett matschema, antingen av kliniken eller någon dietist.

Jag. Vill. Inte.

Det var typ det enda vi kom fram till på det där äckliga mötet, ändå tog det över en timme.

Lunchen vill jag inte ens prata om.

Men när jag kom hem rignde min tränare.

Alltså. Hon frågade lite olika grejer och jag svarade bland annat att den enda anledningen till att jag vill ta tag i det är för att jag vill spela volleyboll som vanligt igen. Då blev hon alldeles tyst, sen sa hon "då kanske det är bäst att du slutar spela helt". Jag började nästan gråta. För att volleyboll är typ, aah, volleyboll<3

Så.. nu är jag orolig att jag inte kommer få spela alls. Då dör jag.