725

Hade det varit för 3 månader sen hade jag gråtit.
Men för att vara idag, med en mamma och pappa som håller stenkoll och skolan som också är med på ett hörn så är det iallfall en början.
Jag vet inte vad jag vill. Inte alls. 

Jag hittade en bild som togs den dagen jag vägt som minst. En sak vet jag. Jag vill så ut så igen, till att börja med.
Grejern är att jag inte vet hur mycket jag är villig att offra. För det vet jag nu, jag måste offra.

hjäääääälp

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0