true story
How am I supposed to recover when I don't even understand my disease?
Asså, aah. Humörsvängningar.
Ibland vill jag faktiskt bara skita i det här, bli frisk som dom kallar det.
Fast dom gångern jag inte vill det.. det är fan hemskt. Dom dagarna vill man bara slå sig själv för att man har satt sig i den här situationen.
I morgon ska jag prata med mitt lag. Berätta varför jag inte får styrketräna. Eller egentligen inte träna överhuvudtaget. Vet inte om det är dumt. Kanske.
Jag tror jag gör det för att slippa alla frågor. "Varför kommer du alltid sent? Varför tränar du inte? Var har du varit? Varför tränar du inte fys?"
Det är klar att det kommer frågor om jag berättar, men då slipper jag iallafall ljuga.
Så det är väl för min egen skulle jag berättar, ja det är klart det är. Jag hatar att ljuga och har gjort det för länge. Även fast jag är sjukt dålig på det har det ju funkat.
Fast. Tänk om dom inte vill vara med mig mer. Jag menar, dom kanske inte tror att jag är samma person.
Det kanske jag inte är heller. Jag tänker annorlunda, gör saker annorlunda och jag saker jag absolut aldrig skulle gjort för 1 år sedan.
Jag vet vad jag sak säga till dom, och jag kan ju bara hoppas på att dom förstår någorlunda och inte tar avstånd från mig helt.
Det blir mycket om laget just nu, men vafan, jag älskar dom. Det gör jag faktiskt. Volleybollen och laget är som sagt den enda anledningen till att jag faktiskt försöker.
Kommentarer
Postat av: e
tack!
Trackback
